En vanlig föreställning när det kommer till dieter är att följer man den 80% av tiden kan man fuska lite 20% av tiden. Tex under helgen.

Det fungerar kanske för helt friska människor som inte har några hälsoproblem. Men låt mig vara mycket tydlig. Om du inte är helt frisk och bestämmer dig för att testa AIP så är det 100% som gäller.

Det beror på att kroppens system är relativt långsamma. När inflammationen triggas igång av att du äter lite gluten eller en tomat så så kan det ta flera dagar innan den lägger sig igen. Är du känslig för gluten så kan det ta flera veckor eller månader innan kroppen återhämtar sig.

Med den vetskapen så säger det sig självt att om man regelbundet fuskar så kommer man att misslyckas. Punkt.

Men vadå, resten av livet?

Nu är det viktigt att komma ihåg att AIP är en eliminationsdiet i grunden. Det betyder att man tar bort allt på listan över otillåtna saker under minst 30 dagar. Sedan kan man börja testa att lägga tillbaka saker och se om man reagerar på dem. Så med tiden, och vartefter din kropp läker så kan du förhoppningsvis äta lite mer saker.

Jag vill dock varna för att återintroducera för tidigt eller för mycket på en gång. Just för risken att få ett skov som varar en lång tid. 30 dagar är absolut minimum och själv väntade jag över 8 månader innan jag medvetet gjorde en återintroduktion. Men om det i senare inlägg.

Man ska heller inte återintroducera mer än en ingrediens i taget. Och jag skulle inte rekommendera någon att ens testa saker som spannmål. Även om man inte reagerar (än) så är det skit för din kropp.

Det är lite som att röka. Ingen skulle väl säga att det är ok att röka bara för att man inte fått lungcancer eller kol än. Men tydligen är det ok att äta gluteninnehållande spannmål bara för att man inte har celiaki?